Jag fattar inte hur man kan gråta så mycket. Ögonen är så svullna så det känns konstigt.
Vaknade inatt flera gånger och hade svårt att somna om. Grät så jag blev täppt och fick ta nässpray.
Jag tycker jag hör Nellie komma tassande. Jag kollar efter henne vad jag än gör och förväntar mig att se henne komma farande. Äta marsvinsbajs när jag byter på marsvinen.Jaga ogräs när jag kastar iväg det. Kolla kaminen när man lägger in ved. Hon hade lite udda intressen......
Nu är jag på jobbet. Skönt att få göra något annat. Hemma påminner allt om Nellie. Hennes fina säng som Fredrik snickrade alldeles nyss. Hennes mat-tunna, vattenskålen, kopplen som ligger i hallen, alla leksaker, filten i fotöljen.
Idag tog vi iallafall en ridtur, Tomas och jag. Sen kom Karin med 2 vänner och fikade. Givetvis pratade vi om döden, om djur vi haft och hur mycket vi älskat dem.
Nellie var inte bara vår hund. Hon var min arbetskamrat som lärde mig allt jag kan om hundar och inlärning. För 5 år sedan hade jag ett alldeles vanligt hundägarförhållande med henne. Men vi utveclades tillsammans de senaste åren. Hon gjorde att jag har ändrats som människa.
Jag glömmer aldrig när jag skrek NEJ åt henne när hon tog fel hinder på en agilityträning i ett kallt ridhus. Jag såg hur förvirrad hon blev och gick hem och letade reda på en instruktörsutbilning på Hundens Hus. Några månader senare började vi vår gemensamma resa.
Vaknade inatt flera gånger och hade svårt att somna om. Grät så jag blev täppt och fick ta nässpray.
Jag tycker jag hör Nellie komma tassande. Jag kollar efter henne vad jag än gör och förväntar mig att se henne komma farande. Äta marsvinsbajs när jag byter på marsvinen.Jaga ogräs när jag kastar iväg det. Kolla kaminen när man lägger in ved. Hon hade lite udda intressen......
Nu är jag på jobbet. Skönt att få göra något annat. Hemma påminner allt om Nellie. Hennes fina säng som Fredrik snickrade alldeles nyss. Hennes mat-tunna, vattenskålen, kopplen som ligger i hallen, alla leksaker, filten i fotöljen.
Idag tog vi iallafall en ridtur, Tomas och jag. Sen kom Karin med 2 vänner och fikade. Givetvis pratade vi om döden, om djur vi haft och hur mycket vi älskat dem.
Nellie var inte bara vår hund. Hon var min arbetskamrat som lärde mig allt jag kan om hundar och inlärning. För 5 år sedan hade jag ett alldeles vanligt hundägarförhållande med henne. Men vi utveclades tillsammans de senaste åren. Hon gjorde att jag har ändrats som människa.
Jag glömmer aldrig när jag skrek NEJ åt henne när hon tog fel hinder på en agilityträning i ett kallt ridhus. Jag såg hur förvirrad hon blev och gick hem och letade reda på en instruktörsutbilning på Hundens Hus. Några månader senare började vi vår gemensamma resa.
1 kommentarer
Annelie
16 Oct 2010 20:58
Jag blir tårögd av att läsa dina tankar. När jag läste inlägget om att hon fått somna började tårarna rulla och tankarna gick till Asta. Den underbara vovven! Hon med världens alla bekymmer... Men så jag saknar henne! Precis som du skriver så har jag samma tankar om Asta. Vad jag lärde mig mycket av henne...
Även om det låter hemskt så måste jag säga att saknaden inte går över. Man lär sig hantera den. Men jag håller inte med om att tiden läker alla sår. Eller så är det bara jag som är fånigt fäst vid min lilla prinsessa!
Du var en av få som såg hennes fina sidor och förstod henne! :)
Jag förstår att det gör ont. Nellie var otrolig! Kan du få en sådan hund igen? Nej, jag tror inte det. Däremot kan du få en underbar ny vän. Men du får aldrig Nellie igen... Så hemskt...
Massor med kramar!
Kommentera