Vilken dag

 
 
 
Igår var jag hemma och pysslade på dagen och på kvällen hade jag kurs.
 
Idag när jag vaknade så tänkte jag att jag hade hela dagen hemma, utan något annat inplanerat. Så skönt! Eva och jag skulle bara rida någon gång under dagen, hon var också ledig.
 
Men 7.10 när jag var ute och fodrade så ringer de från kortidsboendet och ville att jag skulle följa med pappa till akuten för en röntgen, igen...
 
Där försvann den dagen. Mamma och jag satt på akuten till klockan 14 och jag fattar inte riktigt vad de har för konstigt system. Släpa dit en förvirrad och orolig människa som ska ligga i timmar och vänta i en stor sal bland 6-8 människor till. Och ingen brådska gör de sig. Trots att det lät ganska akut att sätta en kateter först, så tog det en timme, för de skulle byta personal. 
 
Vi sa båda att det är ett jobb vi aldrig skulle klara.
 
Efter att ha skjutsat hem mamma så åkte jag till granngården och en snabbis till Östenssons för att köpa  yogurt, det som var mest akut.
 
När jag kom hem var solstrålen här!  Vi fikade förstås (jag åt mat och drack kaffe!) Emilia matade mest  hundarna och mig!
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi gick ut hade Eva ridit. Jag kände mig inte upplagd, men Emilia ville rida, utan hjälm och hon höll sig bara med en hand. Vilken envis unge!
 
 
Eva fotade!
 
 
 
När Karin hade åkt hem cyklade jag en sväng eftersom jag har så svårt att gå med min onda fot. Idag ringde jag och fick en tid imorgon bitti hos en sjukgymnast. Sköterskan trodde det var hälsporre!
 
Jag jobbar ju imorgon , men fick lov att komma senare. 
Marianne
2018-04-19 @ 11:01:16
URL: http://marresmams.blogg.se

Men åh vilken dag :( kunde de inte gett honom en ungefärlig tid istället? Tycker faktiskt synd om sjukvårdpersinal, de har nog stor press både uppifrån och från oss patienter....hur länge ska det få fortsätta?
Förstår att du tappade stinget efter deta och inte orkade rida, så trist.
Men hälsporre? Vad fasen, nu är det väl ändå dags att du slipper mer elände med både djur och dej själv, det kan väl vara rätt långdraget om jag minns rätt?!

Bästa trösten är nog bara en varm och ärlig kram utan ord, samt det som skrivs, de orden är eviga och kan tas fram, läsa om och om igen när det känns svårt.

Min frissa har sin salong i källaren och är också ensam, ibland somnar jag nästan mitt i samtalet...haha




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0