Försökte blogga häromdagen vilket inte fungerade. Texten blev bara halv!
Jag var på väg att skriva om ett hundämne. Nämligen val av hundras. En tjej som jag känner, sa att en kompis till henne köpt en bordercollie och att hon undrade om tjejen visste vad hon gett sig inpå. "För de är ju så krävande".
"Fast dina är ju lugna, sa hon. Det är väl för de får jobba."
Det här fick mig att fundera. För det är ju inte riktigt så. Att våra hundar får jobba så mycket. Det är nog inte riktigt så enkelt......
För det första vill jag säga att det här är mina egna funderingar. Jag vet inte om det är så här, men JAG tror det!
Skillnaden på att ha en bc (eller en annan "smart" ras) är mest att man måste vara steget före hela tiden.
Det går till exempel inte att låta hunden roa sig själv i 8-10 månader och sen komma på att man ska börja fostra den. Vilket jag har träffat på ett antal gånger.
Om man gör så med en annan ras, en "lättare" hund så tycker inte jag att det är så svårt att träna den. Medans en bc har lärt sig så jäkla mycket själv (olater) som man ska träna bort!
De lär sig så fort så det behövs liksom inte en massa repetioner! Har den någon gång fått jaga bilar, jaga vilt, öppna dörrar, stjäla mat osv så behövs det inga repetioner! Det har lönat sig, det räcker! Det har fått en kick eller fått det den skulle vilja ha.
En annan ras som inte blir aktiverad kanske bara blir lite busig, medans bordern roar sig med att hitta på nya hobbies! Det gäller även andra vallhundar.
Jag tror inte att det hjälper att hunden får jobba aktivt någon/några timmar om dagen. Det handlar mer om att man måste tänka ut innan: Hur vill jag att min hund ska vara? Vad ska den få göra/inte göra. Sen måste man umgås med den mycket. Ju mer man är med sin hund desto bättre lyssnar den ju på oss.
Det tror sjutton att om hunden är ensam hemma 8 timmar om dagen eller hos någon hundvakt den vakna tiden, så är ju inte jag som ägare så himla intressant.
Att våra hundar är lugna tror jag beror på att de är med oss hela tiden. Karin och jag hjälps ju åt, så de är sällan ensamna. Vi tränar hela tiden. Vi pratar med dem. Säger att de är duktiga. Visst kan vi bli arga på dem ibland. Men ofta är det vårt eget fel att de gör saker som vi inte riktigt varit med på. Det gäller att tänka steget före.
Tillexempel så drar gärna Jim iväg som en galning, springer det fortaste han kan. Mio efter såklart! Men det här gör bara Jim om Mio är lös samtidigt. Ja, då får man ju fundera på hur vi ska göra. Det går ju inte att ha båda lösa samtidigt på promenad om man inte har en plan!
Så nu har vi dem lösa ofta en i taget på promenader och berömmer Jim jättemycket när han är nära oss. Vilket snabbt har gett resultatet att han håller sig nära och ser positiv ut. Jämfört med förut. Han sprang, jag skrek på honom, han kom tillbaka och såg låg och deppad ut.
Nu älskar ju båda att springa det fortaste de kan. Men då gör vi det på ställen där det är ofarligt!
Det var bara ett exempel på hur man "måste" tänka. För jag tror inte att man ska tänka att man inte kan ha en bc för att den ska jobba så mycket. Jag anser inte att man ska tänka så. Utan mer att man ska kunna ägna mycket tid åt hunden. Och det gäller ju egentligen alla raser.
Eftersom jag träffar mycket "problemhundar" så kan jag säga att det är ofta hundar som är mycket själva. Jag tror dessutom inte att man kan kompensera sällskap med att träna dem en timme när man kommer hem.
Harmoniska hundar får man när man är en trygg flock. Hundar som vet vad som förväntas av dem, som får bli aktiverade lagom mycket. Men framför allt slipper vara själva stor del av dygnet och bara ligga och vänta.
Jag var på väg att skriva om ett hundämne. Nämligen val av hundras. En tjej som jag känner, sa att en kompis till henne köpt en bordercollie och att hon undrade om tjejen visste vad hon gett sig inpå. "För de är ju så krävande".
"Fast dina är ju lugna, sa hon. Det är väl för de får jobba."
Det här fick mig att fundera. För det är ju inte riktigt så. Att våra hundar får jobba så mycket. Det är nog inte riktigt så enkelt......
För det första vill jag säga att det här är mina egna funderingar. Jag vet inte om det är så här, men JAG tror det!
Skillnaden på att ha en bc (eller en annan "smart" ras) är mest att man måste vara steget före hela tiden.
Det går till exempel inte att låta hunden roa sig själv i 8-10 månader och sen komma på att man ska börja fostra den. Vilket jag har träffat på ett antal gånger.
Om man gör så med en annan ras, en "lättare" hund så tycker inte jag att det är så svårt att träna den. Medans en bc har lärt sig så jäkla mycket själv (olater) som man ska träna bort!
De lär sig så fort så det behövs liksom inte en massa repetioner! Har den någon gång fått jaga bilar, jaga vilt, öppna dörrar, stjäla mat osv så behövs det inga repetioner! Det har lönat sig, det räcker! Det har fått en kick eller fått det den skulle vilja ha.
En annan ras som inte blir aktiverad kanske bara blir lite busig, medans bordern roar sig med att hitta på nya hobbies! Det gäller även andra vallhundar.
Jag tror inte att det hjälper att hunden får jobba aktivt någon/några timmar om dagen. Det handlar mer om att man måste tänka ut innan: Hur vill jag att min hund ska vara? Vad ska den få göra/inte göra. Sen måste man umgås med den mycket. Ju mer man är med sin hund desto bättre lyssnar den ju på oss.
Det tror sjutton att om hunden är ensam hemma 8 timmar om dagen eller hos någon hundvakt den vakna tiden, så är ju inte jag som ägare så himla intressant.
Att våra hundar är lugna tror jag beror på att de är med oss hela tiden. Karin och jag hjälps ju åt, så de är sällan ensamna. Vi tränar hela tiden. Vi pratar med dem. Säger att de är duktiga. Visst kan vi bli arga på dem ibland. Men ofta är det vårt eget fel att de gör saker som vi inte riktigt varit med på. Det gäller att tänka steget före.
Tillexempel så drar gärna Jim iväg som en galning, springer det fortaste han kan. Mio efter såklart! Men det här gör bara Jim om Mio är lös samtidigt. Ja, då får man ju fundera på hur vi ska göra. Det går ju inte att ha båda lösa samtidigt på promenad om man inte har en plan!
Så nu har vi dem lösa ofta en i taget på promenader och berömmer Jim jättemycket när han är nära oss. Vilket snabbt har gett resultatet att han håller sig nära och ser positiv ut. Jämfört med förut. Han sprang, jag skrek på honom, han kom tillbaka och såg låg och deppad ut.
Nu älskar ju båda att springa det fortaste de kan. Men då gör vi det på ställen där det är ofarligt!
Det var bara ett exempel på hur man "måste" tänka. För jag tror inte att man ska tänka att man inte kan ha en bc för att den ska jobba så mycket. Jag anser inte att man ska tänka så. Utan mer att man ska kunna ägna mycket tid åt hunden. Och det gäller ju egentligen alla raser.
Eftersom jag träffar mycket "problemhundar" så kan jag säga att det är ofta hundar som är mycket själva. Jag tror dessutom inte att man kan kompensera sällskap med att träna dem en timme när man kommer hem.
Harmoniska hundar får man när man är en trygg flock. Hundar som vet vad som förväntas av dem, som får bli aktiverade lagom mycket. Men framför allt slipper vara själva stor del av dygnet och bara ligga och vänta.
2 kommentarer
Anna
10 Dec 2011 22:42
Huvudet på spiken =) tror jag!!
Lena o BC ligan
11 Dec 2011 00:28
Ja mycket av det du skriver är rätt och gäller ju de flesta hundar egentligen, ingen hund kan ju må bra av att ligga ensam i timmar, och det här att dra iväg som Jim gjorde även hos mig första tiden, inte konstigt alls eftersom han fick springa vind för våg i hagarna när matten jobba. Men därimot tycker att BC ska o behöver få använda hjärnan betydligt mer än andra raser, och att de behöver få valla för att vara riktigt ärlig, sen finns det ju faktiskt BC som inte har vallinstinkt. Men att ha "världens intelligentaste hund inlåst och bara ta ut den på snabbrastning eller snabbvallning och sen få ligga i en bur eller i en box det är banne mig djurplågeri.
Kommentera