angdalen

Dels är jag sjuk ännu. Nu är det 4 veckor. Ligger och funderar på vad det är för fel....

Sen har det ringt en människa som har problem med en hund. Det ringer i snitt en i veckan till mig.

När jag utbildade mig till instruktör så valde ju flera i gruppen att läsa den långa utbildningen till Hundpsykolog.  Cilla var på mig också och undrade om inte jag ville.

Men jag har/hade inte tänkt mig att jobba med problemhundar. Av flera anledningar. En av anledningarna är att jag tycker det är jobbigt att se och känna hur missförstådda hundarna är. Det räcker med "vanliga" missförstådda hundar som kommer på kurs och så de jag träffar genom Hittehund.

Jag brukar försöka lotsa folk vidare, eftersom jag känner flera hundpsykologer. Men ofta har folk fått tips av någon och har hört att de kan prata med mig.

Häromdagen ringde en tjej som hade varit hos en hundpsykolog redan. Men hon kände sig själv värdelös. Det var bara hon som gjort fel. Hunden gjorde inga fel.

När man ska hjälpa någon så måste man alltså väga in flera saker. Man måste stärka ägaren, lära ut hur de ska göra, inte anklaga för de "fel"de gjort, analysera hunden, vad är det för individ?

Hundar är olika, som vi! Det går inte att råda folk att vara hårdare mot sin hund när man inte vet hur hunden är!

Det är ju det vanligaste tipset andra delar ut. Lägg hunden på rygg och håll fast den! Lär den veta hut!

Nu funkar ju det för vana hundmänniskor som vet vad de gör, på en kaxig hund.

Men vad händer när hunden är rädd och osäkeroch  människan tycker egentligen inte att det känns bra, men gör det ändå! INGET BRA!!!

Jag fortsätter att råda och hjälpa så gott jag kan, men priset är högt. Jag mår inget bra......